His hands

His hands on my body
Soft
Warm
Gentle
Light to the touch he reaches my soul
Makes me alive
Makes me beautiful
His touch scorches and scolds
His touch soothes and comforts
I live trough his hands
Trough his breath
His every heartbeat

The world shifts

His touch is getting firmer
Nails digging into my flesh
His body heavy
His body a mountain
Impossible to move

I scream and kick
In my head

Why is there no sound?
Not a sound that pass my lips
Why do I not move?
Not even a flicker of an eye

In my head I am screaming
In my mind I am kicking
Clawing at his face
Crying loud enough that someone will hear
Someone will help

I see myself lying silent
Still
Not moving
Not making a sound

Paralysed

A deer in the headlights of an oncoming truck

Knowing I can only make it out alive
By letting go

I let go

It's over now

I'm still alive

More or less

Something inside has died
Gone forever
No return

I can vaguely recall a light
Small and fragile
A light that was me

Now there's nothing left

A black void
Surrounded by chaos
Despair
No return
No way out
No return

No more me

Only guilt

Stor och liten

Stor och liten

Ibland känner jag mig liten. Så mikroskopisk i detta till synes ändlösa universum.
Och ibland känner jag mig stor. Som om allt jag gör har möjligheten att påverka mänskligheten i det oändliga.
Båda dessa känslor är väl egentligen riktiga.
Även om man är oändligt liten har man samtidigt potentialen att vara ofantligt stor.
Många ger upp och säger ”det finns ändå inget jag kan göra”.
Jag har varit där. Känslan är fortfarande stark. Vad skulle jag kunna göra som skulle kunna ha någon betydelse?
Men det finns alltid något man kan göra.
Det har jag lärt mig nu.
Allt jag gör påverkar något.
Allt jag gör påverkar någon…

Ibland påverkar det synbart ingen annan än mig själv, men är inte jag någon?

When you feel alone

When you feel alone in a world gone mad
A world filled with anger and despair
Just look into the depths of your heart
And know - I'm always there

Presentation av bloggen

Den här bloggen kommer tillägnas det jag skriver som är av lite mer poetisk eller skönlitterär karaktär än det jag skriver på min vanliga blog. En del på svenska. Some in english. (Är man språkligt förvirrad så är man...)

Bloggens namn kommer från rysk mytologi. Så här beskrivs Alkonost på Wikipedia;

"Alkonost is the bird of paradise on Russian legends, a miraculous bird with a woman's face.

Alkonost lays eggs on the sea-shore, then puts them into the water, becalming the sea for six or seven days; and on the sixth or seventh day Alkonost's nestlings hatch and a storm begins. Alkonost has a very loud and sweet voice; those who hear it will forget all they know and wish.

The name Alkonost came from the name of Greek demi-goddess Alcyone transformed by gods into a kingfisher.

For Orthodox Church Alkonost personify God's Will. She lives in paradise but goes into our world to deliver a message. Her voice is so sweet that anybody hearing it can forget everything."

När jag var tio hade jag egentligen inte den blekaste aning om vad eller vem Alkonost var, men jag döpte min första diktbok till det för att jag tyckte att det lät så vackert. Längtansfullt, vemodigt och hoppfullt på samma gång. Därför känns det inte mer än rätt att mitt första försök till någon slags oorganiserad poesi- och textbok på nätet ska få samma namn. Och förhoppningsvis kommer kanske något av det som publiceras här väcka några känslor hos er som läser det och kanske till och med få er att glömma vardagen en stund...

/ Eira Karlsdotter