Iskristaller

Ser solen sjunka bortom horisonten i en ovanligt färgsprakande kaskad.
Hör fåglarna tystna en efter en i takt med att månen stiger över träden, hel och silverfärgad.
Sitter kvar på bergets topp, trots att kylan börjar bita i mina lemmar.
Jag kan höra stadens brus i fjärran. En stad som aldrig sover.
I kväll hörs ljudet dämpat - ett stillsamt sorl.
Det är som om hela staden väntar.
Väntar på att värmen skall komma, och sommaren med den-
Men än så länge är allting tyst och grått
- och till synes dött.

Dimman stiger långt där nere i dalen, älvorna dansar tyst sin sällsamma dans.
Jag vill så gärna dansa med dem.
En dans i natten. En stillsam bön till värmen.

Vintern har varit lång i år...
Inte kall, men lång grå och blaskig...

Tidigare idag sken solen starkt, och där fanns ett löfte om värme i luften,
Men när älvorna slutat dansa ser jag hur allting är täckt av ett tunt lager frost
- löftet är borta igen.

Jag sitter kvar. Trots att kylan tilltar ju högre månen stiger.
Sveper kappan tätare kring kroppen som skydd mot den allt starkare vinden...

Det är underligt att det blåser.
Ty även efter en stormig dag brukar vinden avta framåt kvällningen.
Men det är en underlig natt;
- jag är ej förvånad.

Nu försvinner min tröst och min käraste vän - Månen - bakom ett disigt töcken.
Dimslöja läggs till dimslöja tills himlen täcks av ett tjockt täcke.
Den ogenomträngliga molnkupolen återspeglar ett säreget ljus i väst;
- stadens röda pulserande ljus.

Vinden mojnar plötsligt.
Stora vita flingor av is börjar sakta dala mot marken...

Nu hörs absolut ingenting.
Inte ens stadens sorgsna sorl...

Tystnaden lägger sig över allt tillsammans med snön.
Som ett tjockt täcke av dun...

Jag sitter fortfarande kvar - orörlig.
Kylan har avtagit lite.
Jag täcks långsamt av tysta vita dun...

När jag är i det närmaste helt täckt av dessa sköra iskristaller slås jag av en tanke;
- varför inte stanna här i allt det glittrande resten av detta liv?

Jag känner mig redan som ett med min omgivning.
Lika förtrollande vacker på ytan;
- lika grå platt och livlös under detta.

Jag sitter en lång stund och överväger denna nya tanke. Detta nya liv.
Har nästan bestämt mig för att stanna då jag ser det.
Det svaga trevande ljuset i öst som förkunnar annalkandet - av en ny dag...
Jag ser hur solens första strålar letar sig ut ur en spricka i molntäcket;
- det slutar snöa.

Molnen flyr bort i den ljumma morgonbrisen som leker i trädkronorna.
Plöstligt får även träden liv.
De ser ut att sträcka på sig, mycket försiktigt, som efter en lång djup sömn.
Då faller nattens snö till marken i en glittrande kaskad.
Ett förtrollat vattenfall av kristall...

När solens strålar börjar värma luften känner jag hur kylan långsamt försvinner;
- fåglarna börjar sjunga igen...

En varm stråla av liv träffar min kropp och får blodet att pulsera i mina stela lemmar.
Det fyller min själ med nytt hopp.
Förvisso ett mycket svagt och flämtande hopp, men ändå!

Nu har solen stigit över träden och börjat om på nytt.
Den dagliga färden över himlavalvet - än en gång.
Värmen kommer starkare för var minut.

Snön smälter undan och tränger genom mina kläder.
Kallt klart vatten som rinner utmed min kropp...

Jag reser mig sakta och huttrande upp.
Går mot mitt hem för att byta kläder.
Borde kanske sova, men det verkar bli en vacker dag - varm och solig.

Det vore synd att gå miste om en dag som skulle kunna bli sommarens första.
För vem vet?
Kanske är det just idag sommaren äntligen kommer...

(Det här är en grej jag skrev i skolan, tror jag var sjutton (så det är väl en elva år sedan eller så), när vi skulle skriva en uppsats om våren. Jag tycker inte om våren - så det blev det här istället. Märk väl att sommaren lurar våren och tar över direkt efter vintern (ni som gillar Monty Python and the Holy Grail kommer fatta referensen)... Jag har behållt den ursprungliga fraseringen och interpunktuationen. Hoppas ni gillar!)