Stor och liten

Stor och liten

Ibland känner jag mig liten. Så mikroskopisk i detta till synes ändlösa universum.
Och ibland känner jag mig stor. Som om allt jag gör har möjligheten att påverka mänskligheten i det oändliga.
Båda dessa känslor är väl egentligen riktiga.
Även om man är oändligt liten har man samtidigt potentialen att vara ofantligt stor.
Många ger upp och säger ”det finns ändå inget jag kan göra”.
Jag har varit där. Känslan är fortfarande stark. Vad skulle jag kunna göra som skulle kunna ha någon betydelse?
Men det finns alltid något man kan göra.
Det har jag lärt mig nu.
Allt jag gör påverkar något.
Allt jag gör påverkar någon…

Ibland påverkar det synbart ingen annan än mig själv, men är inte jag någon?