Alkonost

the child

2009-05-08T21:53:00.002+02:00

she was reluctant to be born
in the process she traumatised her mother

she always seemed older than she was
which made her difficult to like

she made strange remarks
at all the wrong times

she loved to watch the flowers
but only when by herself

she liked to trust people
but was betrayed every time

she always saw the good in people
but hated the way they abused the world

she believed in love
but was filled with sadness when she saw the cruelty of mankind

she always found solace in nature
and admired the strength of the dandelion that could blossom in concrete

she was a searcher
and still is

searching for beauty
searching for love
searching for compassion
searching for her true self

that somehow got lost along the way

Iskristaller

2008-07-09T20:06:00.004+02:00

Ser solen sjunka bortom horisonten i en ovanligt färgsprakande kaskad.
Hör fåglarna tystna en efter en i takt med att månen stiger över träden, hel och silverfärgad.
Sitter kvar på bergets topp, trots att kylan börjar bita i mina lemmar.
Jag kan höra stadens brus i fjärran. En stad som aldrig sover.
I kväll hörs ljudet dämpat - ett stillsamt sorl.
Det är som om hela staden väntar.
Väntar på att värmen skall komma, och sommaren med den-
Men än så länge är allting tyst och grått
- och till synes dött.

Dimman stiger långt där nere i dalen, älvorna dansar tyst sin sällsamma dans.
Jag vill så gärna dansa med dem.
En dans i natten. En stillsam bön till värmen.

Vintern har varit lång i år...
Inte kall, men lång grå och blaskig...

Tidigare idag sken solen starkt, och där fanns ett löfte om värme i luften,
Men när älvorna slutat dansa ser jag hur allting är täckt av ett tunt lager frost
- löftet är borta igen.

Jag sitter kvar. Trots att kylan tilltar ju högre månen stiger.
Sveper kappan tätare kring kroppen som skydd mot den allt starkare vinden...

Det är underligt att det blåser.
Ty även efter en stormig dag brukar vinden avta framåt kvällningen.
Men det är en underlig natt;
- jag är ej förvånad.

Nu försvinner min tröst och min käraste vän - Månen - bakom ett disigt töcken.
Dimslöja läggs till dimslöja tills himlen täcks av ett tjockt täcke.
Den ogenomträngliga molnkupolen återspeglar ett säreget ljus i väst;
- stadens röda pulserande ljus.

Vinden mojnar plötsligt.
Stora vita flingor av is börjar sakta dala mot marken...

Nu hörs absolut ingenting.
Inte ens stadens sorgsna sorl...

Tystnaden lägger sig över allt tillsammans med snön.
Som ett tjockt täcke av dun...

Jag sitter fortfarande kvar - orörlig.
Kylan har avtagit lite.
Jag täcks långsamt av tysta vita dun...

När jag är i det närmaste helt täckt av dessa sköra iskristaller slås jag av en tanke;
- varför inte stanna här i allt det glittrande resten av detta liv?

Jag känner mig redan som ett med min omgivning.
Lika förtrollande vacker på ytan;
- lika grå platt och livlös under detta.

Jag sitter en lång stund och överväger denna nya tanke. Detta nya liv.
Har nästan bestämt mig för att stanna då jag ser det.
Det svaga trevande ljuset i öst som förkunnar annalkandet - av en ny dag...
Jag ser hur solens första strålar letar sig ut ur en spricka i molntäcket;
- det slutar snöa.

Molnen flyr bort i den ljumma morgonbrisen som leker i trädkronorna.
Plöstligt får även träden liv.
De ser ut att sträcka på sig, mycket försiktigt, som efter en lång djup sömn.
Då faller nattens snö till marken i en glittrande kaskad.
Ett förtrollat vattenfall av kristall...

När solens strålar börjar värma luften känner jag hur kylan långsamt försvinner;
- fåglarna börjar sjunga igen...

En varm stråla av liv träffar min kropp och får blodet att pulsera i mina stela lemmar.
Det fyller min själ med nytt hopp.
Förvisso ett mycket svagt och flämtande hopp, men ändå!

Nu har solen stigit över träden och börjat om på nytt.
Den dagliga färden över himlavalvet - än en gång.
Värmen kommer starkare för var minut.

Snön smälter undan och tränger genom mina kläder.
Kallt klart vatten som rinner utmed min kropp...

Jag reser mig sakta och huttrande upp.
Går mot mitt hem för att byta kläder.
Borde kanske sova, men det verkar bli en vacker dag - varm och solig.

Det vore synd att gå miste om en dag som skulle kunna bli sommarens första.
För vem vet?
Kanske är det just idag sommaren äntligen kommer...

(Det här är en grej jag skrev i skolan, tror jag var sjutton (så det är väl en elva år sedan eller så), när vi skulle skriva en uppsats om våren. Jag tycker inte om våren - så det blev det här istället. Märk väl att sommaren lurar våren och tar över direkt efter vintern (ni som gillar Monty Python and the Holy Grail kommer fatta referensen)... Jag har behållt den ursprungliga fraseringen och interpunktuationen. Hoppas ni gillar!)

Windows poetry

2006-06-21T18:52:00.000+02:00

Windows poetry

Syntax error

Programme not responding

Fatal error

System shutting down

Reboot

Operating system not found

Improper shutdown detected

Defragment harddrive

An error has occurred

Send report?

Do I only

2006-06-14T00:15:00.000+02:00

Do I only socialize from fear of becoming psychotic?

Do I truly believe

2006-06-14T00:09:00.000+02:00

Do I truly believe in a benevolent being watching over me

Keeping track of the things I do

Or am I just trying to avoid the emptiness

That comes with realising that nothing I do will ever matter anyway

?

Att vara (To be)

2006-06-14T00:00:00.000+02:00

Att vara
Eller att inte vara
Är det frågan?

Att vara
Eller att bliva
Vad är viktigast?

Att vara i blivandet
Eller att bliva i vardandet

Ett barn är i blivandet

En vuxen i vardandet

När upphör blivandet?

Att vara
Eller att bliva

DET är frågan

(in english)

To be
Or not to be
Is that the question?

To be
Or to become
What is more important?

To be in the becoming
Or to be in the being

A child is in the becoming

An adult in the being

When does the becoming
Come to an end?

To be
Or to become

THAT is the question

Other people

2006-06-13T23:59:00.000+02:00

Other people fall in love

I fall in disgrace

Vårmantra

2006-05-29T17:27:00.000+02:00

Vårmantra

Dussi-lago dussi-lago lilla dussi-lej
alla är kära i alla
men ingen är kär i mig

Så vilar min famn

2006-05-24T19:09:00.000+02:00

Så vilar min famn
när natten blir sval

När solen sjunker
bortom bergen
och älvorna dansar
i min dal

Då allt mitt slit är över
och dagens alla kval

När alla beslut har fattats
och slut på alla val

Då vilar äntligen min famn
när natten blivit sval

Han sade: Stanna

2006-05-19T18:16:00.000+02:00

Han sade:
Stanna

Hon gick ändå

När hon kom tillbaka ville han inte kännas vid henne

Så hon skrev en lapp och satte den på hans dörr

Där stod:
Jag ville aldrig lämna dig
Jag försökte bara fånga min egen skugga

Med fingrar som fjärilsvingar

2006-05-17T17:08:00.000+02:00

Med fingrar lätta som fjärilsvingar
värmer han min själ

All sorg
all smärta
som varit frusen i tiden

Rinner sakta bort
som smältvatten

Och allt som återstår
är ljus
och löftet
om en ny vår

His hands

2006-04-19T16:47:00.000+02:00

His hands on my body
Soft
Warm
Gentle
Light to the touch he reaches my soul
Makes me alive
Makes me beautiful
His touch scorches and scolds
His touch soothes and comforts
I live trough his hands
Trough his breath
His every heartbeat

The world shifts

His touch is getting firmer
Nails digging into my flesh
His body heavy
His body a mountain
Impossible to move

I scream and kick
In my head

Why is there no sound?
Not a sound that pass my lips
Why do I not move?
Not even a flicker of an eye

In my head I am screaming
In my mind I am kicking
Clawing at his face
Crying loud enough that someone will hear
Someone will help

I see myself lying silent
Still
Not moving
Not making a sound

Paralysed

A deer in the headlights of an oncoming truck

Knowing I can only make it out alive
By letting go

I let go

It's over now

I'm still alive

More or less

Something inside has died
Gone forever
No return

I can vaguely recall a light
Small and fragile
A light that was me

Now there's nothing left

A black void
Surrounded by chaos
Despair
No return
No way out
No return

No more me

Only guilt

Stor och liten

2006-04-13T18:23:00.000+02:00

Stor och liten

Ibland känner jag mig liten. Så mikroskopisk i detta till synes ändlösa universum.
Och ibland känner jag mig stor. Som om allt jag gör har möjligheten att påverka mänskligheten i det oändliga.
Båda dessa känslor är väl egentligen riktiga.
Även om man är oändligt liten har man samtidigt potentialen att vara ofantligt stor.
Många ger upp och säger ”det finns ändå inget jag kan göra”.
Jag har varit där. Känslan är fortfarande stark. Vad skulle jag kunna göra som skulle kunna ha någon betydelse?
Men det finns alltid något man kan göra.
Det har jag lärt mig nu.
Allt jag gör påverkar något.
Allt jag gör påverkar någon…

Ibland påverkar det synbart ingen annan än mig själv, men är inte jag någon?

When you feel alone

2006-04-12T22:16:00.000+02:00

When you feel alone in a world gone mad
A world filled with anger and despair
Just look into the depths of your heart
And know - I'm always there

Presentation av bloggen

2006-04-10T16:10:00.000+02:00

Den här bloggen kommer tillägnas det jag skriver som är av lite mer poetisk eller skönlitterär karaktär än det jag skriver på min vanliga blog. En del på svenska. Some in english. (Är man språkligt förvirrad så är man...)

Bloggens namn kommer från rysk mytologi. Så här beskrivs Alkonost på Wikipedia;

"Alkonost is the bird of paradise on Russian legends, a miraculous bird with a woman's face.

Alkonost lays eggs on the sea-shore, then puts them into the water, becalming the sea for six or seven days; and on the sixth or seventh day Alkonost's nestlings hatch and a storm begins. Alkonost has a very loud and sweet voice; those who hear it will forget all they know and wish.

The name Alkonost came from the name of Greek demi-goddess Alcyone transformed by gods into a kingfisher.

For Orthodox Church Alkonost personify God's Will. She lives in paradise but goes into our world to deliver a message. Her voice is so sweet that anybody hearing it can forget everything."

När jag var tio hade jag egentligen inte den blekaste aning om vad eller vem Alkonost var, men jag döpte min första diktbok till det för att jag tyckte att det lät så vackert. Längtansfullt, vemodigt och hoppfullt på samma gång. Därför känns det inte mer än rätt att mitt första försök till någon slags oorganiserad poesi- och textbok på nätet ska få samma namn. Och förhoppningsvis kommer kanske något av det som publiceras här väcka några känslor hos er som läser det och kanske till och med få er att glömma vardagen en stund...

/ Eira Karlsdotter